kepsen på sned

jag blir så galet irriterad. jag blir upprörd och besviken. imorse när jag tog julias ljusbruna cykel till jobbet var det för en gångs skull inte regnigt. klockan var runt halv sex och det är en bra bit till jobbet. genade genom alströmer för att det är mycket närmare den vägen. stötte på herr och fru hare som alltid sitter på gräsmattan när man cyklar ut från skolområdet. när jag hade cyklat genom centrum, kors över allén och rakt igenom savannen, kom jag till bron efter holmalyckan. där satt han. klockan halv sex på en torsdagsmorgon, med en nyöppnad starköl i handen och med den blåa kepsen på sned. han hade sina gymnastikbyxor halv påsatta och skosnörena var uppknytna. jag har bara sett alkisar på kvällar och helger, med en starköl i handen på någon tragisk bänk i centrum. men aldrig såhär. inte på morgonen, utanför centrum och med ett ännu mer blodsprängt ansikte. det är då man blir så arg över vad han har gjort med sitt liv. eller hur orättvist livet är.

tur att man inte är som honom. tur att jag aldrig ska sluta upp som honom. det ska jag inte.