att verkligen veta vem man egentligen är, är ett konstigt konstanterande. att riktigt känna sig själv, att både vara sin bästa vän och fiende förvirrar mig. jag vet inte ens varför jag har den där löjliga tendensen till att alltid, alltid, tänka för mycket. jag tänker musten ur saker och ting, vilket gör mig irriterad. känner jag mig själv? utan och innan. nja, jag vet inte riktigt. visst, jag förvånas ständigt av varför-jag-gjorde-så och vad-fan-tänkte-jag-på-då. men jag vet ju, någonstans inom mig vem jag är, och vad jag ska tillföra i det här livet. fråga är bara, hur är man både sin bäste vän och fiende, samtidigt?
iochförsig, jag är jävligt bra på att vara min egen fiende. jag bryter alltid egen-producerade löften, skäller ut mig själv efteråt och att förlåta sig själv, det finns det inget som heter i min värld. här gäller det att man ska lära sig av sina misstag, varken man vill eller inte. vad går annars livet ut på? jag gör ständigt saker jag egentligen inte vill, t.ex. när man ska träffa den där killen, som man vet att det alltid slutar dåligt med. men varenda gång han frågade de små orden "ska vi ses?" så faller jag. jag vet hur det kommer bli. jag kommer gå hem med en stor klump i magen. men ändå, trots att jag vet sanningen och vad som egentligen ska hända, så drömmer jag mig bort och inbillar mig om att den här gången, då ska det blir annorlunda. pang boom, större klump än någonsin. typiskt mig.
så... jag måste jobba med det där med att-vara-min-egen-bästa-vän
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar