torsdag 3 maj 2007

jag är en typisk svenska

varför är jag så typisk svensk?

det mest komiska är när någon klagar och ojar sig över något som faktiskt personen i fråga har själv problem med. jag är ett skitbra exempel! på engelskalektionerna håller vi på att förbereda oss för att prata om svenskar, och hur vi svenskar är. lektionerna är skitroliga, eftersom internet ger oss svenskar fakta om hur vi är, hur konstigt det än låter.

något typiskt för en svensk är den fenomenala tystnaden på busshållplatser. jag och mina kompisar skrattade åt "svenskar" och pratade om hur löjligt det egentligen är. men inte gör jag saken bättre genom att själv stå knäpptyst, helt så långt bort från någon levande varelse som möjligt.

samma sak gäller när svensken/svenskan ska stiga på den kollektiva trafiken. man går helt enkelt inte och sätter sig bredvid någon när det finns ensamma platser kvar. det skulle kännas för intimt att sätta sig ngn millimeter från en helt okänd person när hela bussen är tom.

det är här jag hittade det, vi svenskar är fega och livrädda för att bli för intima. det gäller nästan allt. vi är livrädda för att bli genomskådade och för att skämma ut oss på något sätt. jag vet hur det är, jag är likadan. ett tydligt exempel på detta är när jag skulle ta mig till skolan idag. åkte pendeln själv, vilket innebär en nervositet av att någon, i eller innan floda, kommer sätta sig bredvid mig. det bästa är ju om man hittar en två-sitsare och lägger väskan bredvid och låtsas att man inte hör när en person frågar "är det ledigt här?". det är precis så jag gör! fast på sistonde har jag struntat i den ignonerande gesten och har ersatt den med att istället rota i väskan och låtsas leta efter något när tåget stannar i floda eller stenkullen. ingen vågar fråga mig när jag rotar hejdlöst i väskan för att jag ser stressad ut, livsfarligt.

det har funkat varje dag, och vilken lättnad det är när tåget börjar rulla mot lerum och jag sitter där, helt själv på en tvåsitsare.

känns det inte grått och tråkigt att inte våga vara intim? visst, det beror helt på hur man ser det. italienare pussar varandra på kinderna när man träffas, vi drar försiktigt fram ett kallt handslag. när spanjorer pratar med varandra är de inte rädda för att höras, vi sitter och viskar och själva tanken på att någon hörde får en att flacka med blicken runt där man sitter. om expediten i en klädaffär kommer fram och frågar "behöver du hjälp med något?", vad gör man då? jag har aldrig i hela mitt liv sagt att jag faktiskt behöver hjälp med att hitta ett visst klädesplagg. varje gång blir det samma svar "nej jag kollar bara runt lite" och skyndar snabbt iväg. varför? jag är livrädd för att råka ut för en pinsam situation, med en fullkomligt främling.

undrar om man någonsin ändras? jag kommer nog iallafall alltid stå knäpptyst på min busshållplats. vad skulle jag säga till dem? jag kommer nog alltid sätta mig på första bästa lediga plats på bussen. jag kommer nog alltid att undvika all kroppskontakt eller kalla samtal med personer jag inte känner. så är det nog bara.

Inga kommentarer: