i ren desperation

det värsta jag vet är folk som är desperata. stort behov av ett socialt sällskapsliv, den perfekta kroppen eller det ultimata förhållandet. det är aldrig okej att vara desperat. men varför är de flesta det? jag har själv varit desperat av olika anledningar, men jag kan verkligen inte förstå hur ens omgivning orkar höra på när man ältrar saker om och om igen?

jag gillar inte när jag är desperat. jag brukar cirka en gång varannan månad inse att jag i stora drag är allt för onyttig och lat. då blir jag helt fast! jag bestämmer ett schema som jag dagligen ska följa, hämtar recept på internet och ställer mig i köket och dricker flera glas med vatten. jag ställer mig på vågen flera gånger om dagen och när jag inte ser resultat blir jag galen. jag blir desperat!

när jag tror att jag har det bra så tror jag mig se att gräset är grönare på andra sidan. det ordspråket passar som gjutet in på mig! när jag är fast i ett förhållande saknar jag det vilda singellivet, och när jag är ensam som singel saknar jag de där mysiga kvällarna vid tv:n som annars är det värsta jag vet.

eftersom jag nu har erkänt att jag både kan bli lite för desperat efter saker ibland och att jag stör mig på desperation, så måste jag i stundens anda bli lite desperat!

jag är så jävla ensam! jag har en underbar familj och fantastiska vänner, men så här om lördagskvällarna framför datorn saknar jag att ha någon att luta mitt huvud mot. jag saknar tillochmed att bli tagen för givet! jag vill att någon ska räkna med mig och att få mysiga "jag saknar dig"-sms innan läggdags. numera är jag trött på att få ångest av kärleksfilmer och enbart ha tjejnamn i inkorgen. äkta kärlek! varför är det så svårt att få tag på?!

så, nu behöver jag inte ältra det här mera för endast dessa små desperata tankarna fick mig att hata desperation, åter igen. man blir ju bara ännu mer deprimerad av att bli desperat.