jag lever imperfekt i presens

åh åh åh åh. here I go again.

jag kommer ihåg när man var liten och mindre. förstod mindre, hade mindre krav på sig och bara helt enkelt hade mindre att göra. när man inte visste något om framtiden eller vad som skulle hända sedan. tänk om man som fjortonåring skulle kunna föreställa sig vad som väntade senare i livet. jag skulle nog få en chock, både positivt och negativt. hur det nu går.

när man satt den där lördagskvällen och kände hur 3310:an buzzade i fickan. "1 meddelande mottaget" - var det bästa som kunde hända. i flera minuter analyserade man vad han egentligen menade med det han skrev, och herregud, vad skulle man svara? det tog säkert en kvart för att skräddarsy det där perfekta svaret. det skulle inte vara stämplat som "kom hit, jag vill ha dig" och inte heller "jag bryr mig inte, stick". det var lagom, och lagom var perfekt.

msn-snacket blev mer och mer regelbundet och såfort han loggade in rusade hela kroppen till. hörrni, det var innan webcamens och digitalkamerans debut. eftersom varken webcam eller något annat levande kunde uppnås genom internet tog man det stora steget till att börja ringas. telefonen var ockuperad varje kväll mellan nio och tio. det var nervöst, nervpirrande och magiskt. dagen efter analyserade man vad han sa med kompisarna på tio-minuters-rasten mellan franskan och SO:n.

telefonsnack på kvällarna ersattes med det första mötet, träffen, dagen med stort D. man skulle träffas efter skolan. helst någongång innan skoldansen. det var bara så. man möttes någonstans centralt, och skulle göra något offentligt. något annat vågade man inte. mötesplatsen var alströmerstatyn mitt på torget och man var där säkert en halvtimme innan utsatt tid. bara för att försäkra sig om att vara först. minuterna tickade ned och man började skymta honom en bit bort. man drog igenom fingrarna genom luggen, skrapade skorna i marken och tittade långsamt upp. plötsligt var han närmare än någonsin innan.

man kände hur han luktade, hur han pratade och såg hur hans kropp rörde sig. man studsade runt på rosa puffiga moln under de få timmar som man var tillsammans med honom. pinsamma tystnader hördes till, det är skillnaden. idag är det bara pinsamt, tråkigt och osocialt om det under några minuter blev tyst under en konversation. om det blev tyst under högstadiet var det bara ett stort plus! träffen avslutas med en kram, en kort skev kram som inte går att beskrivas. men visst betydde den något. herregud, det här skulle kompisarna få höra om.

på skoldansen gällde det. här skulle det dansas tryckare! det blev bäst om man i huvudsak undvek honom under hela kvällen. att bara byta några oskyldiga blickar och ett leende var den bästa uppvärmningen för att få honom till mod att bjuda upp till tryckare. tryckare var verkligen världens grej! huvudpunkten, centrala händelsen och det skoldansen var till för. skoldanserna i nolhagas matsal var guld värda för de som inte hade mod till att bli tillsammans på något annat sätt. det var antingen tryckare eller bio-puss. och bio-pussar sysslade man ju med på mellanstadiet, så det gick inte för sig.

i slutet av skoldansen spelas det tre långsamma låtar. låtar som "forever young", "tycker om när du tar på mig" och andra lugna favoriter satte igång känslorna på oss. det var till dessa låtar han vågade gå fram, drog långsamt sig själv i håret samtidigt som han frågade "ska vi dansa?" eller helt enkelt bara började, utan att ens fråga. det var ju självklart att hon ville. den tre minuters långa låten var en evighet. allt gick i slowmotion och man nästan somnade till hans hjärtslag, som var närmare än någonsin. allt var underbart. ingen kände någon press, ingen brydde sig om vad som skulle hända sedan. alla bara var, och följde hjärtat.

tänk om allt vore så lätt och uppenbart.