barnlös

är jag konstig bara för att jag inte kan se en framtid med mig själv och barn?

när jag ser på min framtid ser jag en framgångsrik, självsäker och social kvinna med världens bästa sambo, ett underbart socialt liv och världens snyggaste lägenhet. en liten hund eller katt passar också in, bara den är rätt uppfostrad så den inte förstör alla snygga möbler. och om jag spolar fram framtiden ytterligare 10 eller 20 år så ser det likadant ut, bara att jag kanske har bytt sambo eller fått något mer ålderstecken. inget mer har förändrats!

jag vet inte om det har något att göra med att jag har tre småsyskon och under min uppväxt fått ta del av alla negativa saker med småbarn. jag kan helt enkelt inte se mig själv bärandes på en snorig skitunge som bara skriker.

och om man tänker på det på andra hållet, så skulle jag inte vilja att ett barn skulle få mig som förälder. för barnets bästa! varför, tänker jag inte gå in på här, för då tror ni säkert att jag är sinnessjuk eller något.

det är så det är. jag kan inte säga om min syn på att skaffa barn ändras efter åren, men det är så här jag känner för ämnet just nu. nejtack till barn, jatack till snygg kropp, ett barnlöst socialt liv och en karriär som inte rubbas pga mammaledighet.