en av fem

jag värderar mitt liv i fem kategorier. familj, vänner, jobb/utbildning, intressen och förhållanden. men så fort en av dessa kategorier inte riktigt är till ens förväntan slutar man uppskatta att de andra faktiskt är värda att hylla för. så gör iallafall jag.

jag har världens bästa familj! tre underbara småsyskon, en mamma och hennes sambo och en pappa. visst, mina föräldrar är skilda. men de är vänner och pratar med varandra. jag älskar min familj över allt annat och utan dem skulle jag inte vara samma person som jag är idag.

trots att jag inte har världens största kompiskrets har jag några få som jag faktiskt trivs oerhört bra med. min andra hälft sofia är helt bokstavligt talat värd att offra precis vad som helst för. hellre få riktigt bra vänner än många halvdana.

jag har kommit till den tiden i mitt liv då jag uppskattar att gå i skolan. kanske är det bara för att slutet av gymnasietiden är nära och jag är riktigt nyfiken på vad som ska hända där efter. men något säger mig att nu när jag vet jag vad vill bli och vad jag vill syssla med blir allt annat runt skolan mycket ljusare än vad det egentligen är.

mitt stora intresse är att fotografera och grafiskt formgiva. trots att jag inte riktigt har tagit mig i kragen och tagit de där fotona som jag är riktigt stolt över hindrar det inte mig att säga att fotografera är min stora livseld. jag älskar känslan man får när man trycker på avtryckaren på kameran och blir sådär bubbligt nöjd över vad man precis har gjort. kameran och jag hör ihop!

då kommer vi till mitt livs skavank. jag är singel, och har varit det i ett tag nu. jag och kärleken har inte gått hand i hand under hela min uppväxt. jag tröttnar lätt på folks personligheter och trots det har jag väldigt lätt att bli intresserad av någon. det är rätt svårt att snabbt bli förbryllad av någon och lika snabbt bara vända och gå tillbaka.

så varför?varför vänder allt positivt till nollställt om man har en liten brist som man inte är nöjd med?